Ungdomarna använder inte Twitter. De unga använder inte Facebook. Bilddagboken är ute.
Vuxna tittar sig oroligt omkring och undrar var den yngre generationen befinner sig när de är på nätet.
Onsdagen den sista semesterveckan denna sommar tog jag tåget till Sundsvall och våldgästade lunchen med Sofia Mirjamsdotter, Fredrik Strömberg, Mikael Norrfors och Mattias. Utöver att prata om Media Markt kom vi in på utanförskap i såväl den riktiga som digitala världen. Städer som Sundsvall är för små för att alla de unga utanför normen ska kunna hitta likasinnade. I bästa fall kan man finna vänner i personer som har just utanförskapet gemensamt. När då Internet gjort sitt intåg i de svenska hemmen framställs det som något hemskt som drabbat ungdomarna. Nätet liksom mobiltelefoner är enligt kritikerna en kanal för att mobbning, våld och övergrepp. Att det samtidigt ger en betydande grupp unga möjlighet att komma i kontakt med andra personer som tänker vidare än fotbollar, mopeder och hårsprej är något som inte ens beaktas.
Den negativa aspekt av sociala nätverk på webben jag själv drabbats mest av känslomässigt är ett mönster man känner igen från skolvärldens mobbning. Att bli lämnad utanför, bli ignorerad och därmed känna sig än mer ensam än om man verkligen varit ensam utan några människor i närheten kan inte bara ske på skolgården, i skolkorridoren eller på väg hem. Som en kommunikationskanal fungerar även nätet bra för att förmedla just ingenting.
Att se någon vara logga in på någon av instant messaging-nätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta vara obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Tydligare blir det förstås på Twitter där man kan se att svar skickas till andra personer samtidigt som man själv lämnas utanför.
Se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till.
Även om jag försöker intala mig själv att det mest är motpartens förlust blir det svårt när det är personer jag tycker om och det blir uppenbart att det inte är ömsesidigt. Jag vet inte vilken liknelse man ska ha för sociala medier: megafon, smörjmedel för kommunikation eller något annat men mängden data som överförs mellan personer (antingen avsiktligt eller oavsiktligt) blir större och det är svårt att få kontroll över vilka signaler man sänder och vilka alla mottagarna är.
Exkluderande kan också yttra sig i länkar till stängda ställen (eller för den delen att offentligt antyda hemligheter som man har gemensamt med ett fåtal).
Och så finns det så många ställen att bli dissad på: Jaiku, Twitter, bloggar, Flickr, 43things, Plaxo, last.fm, LinkedIn, … – eller så kan jag aggregera alla dissningar på Friendfeed. Kanske är vägen ut tvärtom – att kunna filtrera alla dessa ställen. Om inte annat får man göra det mentalt – skriva av personerna som vänner i hjärnan.
Ibland kan jag undra om det till och med inte är bättre att bli regelrätt blockad, vilket jag blev av en person på Facebook som jag inte ens hade som kontakt. Det hade säkert fungerat utmärkt och man hade sluppit bli påmind om att man var ignorerad om det inte varit för att det gör sig påmint på lite märkliga sätt ibland. Kommentaren från personen som fanns på en gemensam vänts klotterplank syns ena dagen och borta den andra. Facebooks Event-del kan tala om att 33 personer OSA:t ”Maybe” men när man klickar för att se listan visas 32 personer (tills man skaffar ett andra konto och kan se den 33:e, blockande, personen). När faktumet att man aktivt blir blockerad av någon går upp för en är det förstås ännu värre känslomässigt än om man bara blir ignorerad.
Om nu mellanstadieskolorna ska agera teknikneutralt får de i likhet med att påtvinga eleverna att bjuda in alla klasskamrater till födelsedagskalas om de har med sig inbjudningskort till skolan även acceptera alla klasskamrater på sociala nätverk. För oss vuxna är det möjligt att problemet inte löses förrän DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing gör sin efterlängtade utvikning om digital etikett. För ärligt talat vet jag inte hur ska göra. Jag skulle kunna avstå från att logga in på Facebook, vilket jag gjorde någon vecka i november förra året, men det är också en kanal där jag har kontakt med vänner jag fortsatt vill ha kontakt med inklusive min närmaste familj. Samtidigt vill jag inte avsäga bekantskapen med de jag får uppfattningen av att ignorera mig med risk för att själv ge samma signaler till de som bara inte haft tid att hålla kontakten.
Jaikutråden jag startade i ämnet (och som jag stulit några stycken av mig själv ifrån) för snart tio månader sedan innehåller en del intressanta kommentarer av personer som inte ignorerade mig.
Jag försöker att aldrig ignorera någon, och om jag någon gång skulle ignorera är det för att IM-programmet inte fungerar rätt, att jag är glömsk eller andra mänskliga och omänskliga misstag.
(Och anledningen till att jag inte kommenterade i Jaiku-tråden är helt enkelt för att jag inte klarar av känsliga situationer, varken på nätet eller IRL.)
Ta aldrig ett ickesvar så personligt att du tror det är dig det är fel på! Jag har blivit regelrätt ignorerad och raderad ibland från kommentarsfältet på Facebook av någon jag trodde jag kände. Fick inse att vi inte var så nära vänner. Då var det väl bra att jag fick veta det och gå vidare?
Vad man kan tänka på är en sak; att alla har t ex Facebook för olika egna syften. Kanske jobbkontakter? Då blir de besvärade av personliga inlägg. Inget att hänga upp sig på faktiskt. Men för min del blir det intressant när jag träffar på min gamla ”vän” IRL nästa gång. Vill se hennes min. ;-]
Vad kanonbra skrivet! Och vilka bra reflektioner!
Men jag håller med Gustav, det är lätt att omedvetet ignorera någon för att man missar och är mänsklig.
Samtidigt kanske just transparensen i sig driver på att fler blir inkluderade. Förrut kunde man bjuda vissa på festen och chansen att de som inte blev bjudna fick reda på det var rätt liten. Idag vet man att alla får reda på allting.
Kanske kan rädslan för jobbiga situationer göra att alla beter sig lite mer hyfsat mot varandra redan från början eftersom de vita och smutsgrå lögnerna inte funkar längre. Lillebror ser dig.
[...] och begrunda dessa funderingar kring social dynamik i de sociala nätverkstjänsternas tidevarv. Dela/Spara blog comments [...]
Oj! Har aldrig riktigt funderat på problemet åt det här hållet, att ju mer kommunikation det finns, desto mer ignorerad kan man bli.
Jag dissar nog folk kors och tvärs ganska hårt utan att tänka på det. :/
Har mer tänkt på att med mer kommunikation och ökad transparens så blir det svårare att försöka ljuga eller t.ex. just ignorera utan att det märks, för det går alltid att härleda fram genom massa andra punkter. Jag får flytta till google opt-out village.
Det vore väldigt roligt att få läsa Magdalena Ribbing svara på en facebook-relaterad fråga. ”Ska jag tacka ja, nej eller kanske till festen?” :)
Jag skrev ett svar på det här fina inlägget. Men det blev så långt att det nog snart mynnar ut i ett eget blogginlägg.
Här var början: ”Det är ju förstås en gammal sanning, men man kan inte vara älskad av alla. En önskan som nätet i viss mån tyvärr ibland bidrar till.”
Sedan spårade jag snabbt ut i egna tankar och reflektion som tillslut blev längre än ditt inlägg, vilket känns lite konstigt att publicera.
Ändå, inspirerande tankar! /P
[...] tänkte börja med att tipsa om det här, en tänkvärd notering från Moonhouse aka David Hall. Det kostar att ligga på topp, men ännu [...]
[...] Om jag inte syns är det för att jag inte finns (via feedly) [...]
Det värsta måste väl ändå vara att först vara utfryst IRL – i skolan eller på jobbet exempelvis – och därför söka sig till internet för att hitta vänner. Och så blir man utfryst där med!
[...] Månhus » Om jag inte syns är det för att jag inte finns [...]
Väldigt intressant text, som sätter sig i hjärtat direkt! Tänker på alla missförstådda tonåringar som söker bekräftelse och för all del sig själva. Inte helt lätt i den här världen.
Tänk om alla bara kunde leva ”as one” ;) vilken fin värld vi kunde ha!
[...] similarities. On Jaiku you often end up with long discussion threads such as this. They had depth. Twitter is short, fast, concise and to the point. It’s little fragments of insights, ideas, [...]
Jäkligt bra skrivet.
Det finns ju också de obarmhärtiga siffrorna som gör ens (o)popularitet så extremt tydlig. Jaså, bara 100 facebook-kompisar? OK, jag är väl inte populärare än så… Förr kunde man åtminstone leva i ovisshet.
Vadå etikett, känsla är aldrig fel. Sluta grubbla och bit det sura dissa-och-bli-dissad äpplet. Min känsla är för det mesta dumpa, dumpa och dumpa fort som fan. Tack och hej nästa tjej.
Håller med Jon. Väldigt lätt att ignorera folk omedvetet och utan att mena något illa med det när det finns så många kommunikationskanaler, så litet tid.
Jag tror Ribbing kommer att skriva att man måste tacka ja eller nej till tillställningar på Facebook precis som på andra ställen. Att säga ”kanske” är ohyfsat eftersom det inte hjälper värden att planera — säger jag som allt för ofta tackar just ”kanske” och sen tvångsmässigt korrigerar after the fact.
Andreas, jag har också gjort mig skyldig till sent OSA på Facebook/Doodle genom att ändra från kanske till definitivt ja med mobiltelefonen på väg dit.
[...] är jag med i Mindparks bloggteam- Fredrik Wass om varför han är en av bloggarna i Mindpark.Om jag inte syns är det för att jag inte finns- Intressant postning om att det finns utanförskap även i de sociala medierna.Nu kan du twittra [...]
[...] ___ Hela denna bloggpost skrev ursprungligen som en kommentar till Månhus men publiceras nu i stället här i avsevärt förkortad [...]
Väl skrivet om en intressant aspekt på de växande sociala nätverken!
Samtidigt som man inte skall ta illa upp är det ju oftast så att magkänslan stämmer. Känner man sig utanför är man antagligen medvetet exkluderad, av någon anledning.
Jag är socialt oslipad IRL och än mer så i den digitala världen, och kan bara hoppas att mina kontakter inte tar illa upp på grund av mina handlingar och brist på desamma.
Detta väcker ju också frågan om det är värt att delta. Om man inte klarar av att hålla hundratals kontakter nöjda och uppskattade, skall man hålla sig borta från online-nätverken och nöja sig med de man klarar av per telefon och IRL, d.v.s ett knappt tiotal utanför familjen i mitt fall?