Inledningen av Fredriks blogginlägg får mig att inse att jag faktiskt censurerar mig själv på nätet. I arkivet på denna blogg finns det en del, kanske alltför, öppenhjärtiga beskrivningar av suktande efter tjejer, om desperation, blyghet och om utanförskap. Men hur det konkret yttrar sig och vilka följdeffekter det har har jag inte varit beredd på att dela med mig av. Det finns helt enkelt en rädsla för att placera sig ytterligare i periferin genom att utmåla sig själv som ett UFO. Och skulle jag ändå klara mig igenom jobbiga situationer vill man efteråt inte bli ratad av framtida arbetsgivare eller potentiella vänner på ett för tidigt stadium genom att vara personlig.

För distinktionen mellan personlig och privat är inte självklar. Bara genom att vara personlig känner jag att risken för att vara alltför privat är överhängande.

Så när jag egentligen bara vill skrika ut så håller jag hellre tyst än att riskera det anseende man kan hoppas ha. Hellre slutar jag följa folk i nättjänster än att konfrontera deras världsbilder som gör att jag blir ledsen. Men visst kan jag ibland hoppas att det fanns tillfälle att skrika ut det jag vill delge världen innan det var för sent.