Skånska Dagbladet skrev i måndags (i papperstidningen, online är den daterad till 9 juli) om hur musikern och filmaren Cecilia Nordlund skapade en lågbudgetvideo till Marit Bergman och Titiyos låt 300 slow days in a row att användas på Myspace, Youtube och på Bergmans egen webbplats. I ett stort uppslaget citat kan man läsa “SVT tar bara emot musikvideor som är överlagda på betaband, vilket är skitdyrt”. Nordlund nämner också Sveriges Radio som inte tar emot låtar i MP3-format.

[caption id=”” align=”alignnone” width=”251” caption=”Skånska Dagbladet 14 juli om lågbudgetmusikvideo”] Skånska Dagbladet 14 juli om lågbudgetmusikvideo[/caption]

Här kommer man in på skillnaden mellan fysiskt format, dataformat och teknisk kvalitet vilket är tre olika saker och som inte lyfts upp i artikeln. Även om etermedieföretagen inte längre har några problem att ta emot material i nästan vilket format som helst så kvarstår problemen med att upprätthålla en viss teknisk kvalitet. Dock har de själva frångått dessa krav, i t.ex. SVT:s husbilsserie under sommaren där man sänt direkt med lägre teknisk kvalitet (och där man ärligt talat inte kunnat väga det mot högt nyhetsvärde).

Är man lagd åt det hållet skulle man kunna misstänka att det finns personer inom medieföretagen som hellre upprätthåller en bild av att det är tekniskt krångligt att producera än att få in material från vanliga människor som kan mäta sig. Borde i så fall inte public service-företagen ta på sig sin invanda roll som folkbildare och förklara att och varför MP3 är ett dåligt källmaterial (och gärna utan att rygga för att beskriva transkodning, psykoakustisk kodning, samplingsteoremet) och vad man ska använda istället. Samtidigt borde man ge andra tips vid inspelning (och i musikfallet mixning). Var är webbkursen?

P3 har åtminstone två program som försöker få lyssnare höras. P3 Lab (tidigare P3 Demo) och P3 Planet (tidigare Transit). P3 Lab anger bara en postadress för att skicka in material. Man kan gissa att det sker av två anledningar: att öka tröskeln för att skicka in material (i hopp om att få mindre att gallra) och att få bidragen på vanlig CD.

P3 Planet tar däremot gärna emot filer digitalt och ger dessutom tips på utrustning och inställningar.

I en tid när public service-företagen mer och mer lägger ut produktion av program på externa företag och ansvariga som (svep-)skäl anger en större mångfald, borde man då inte utöka basen ytterligare och inte bara se till produktionsbolag utan även andra personer som har något att säga?