Tidigare ikväll gjorde jag en tur till det som tidigare hette Kyrkobrinken i Valdemarsvik. Jag kände inte till namnändringen förrän en vecka innan den skulle ske då Göran Helmersson skrev om det på bloggen Klippt och skuret fast tydligen är mina kunskaper betydligt djupare än de hos ledamöterna hos det tekniska utskottet i Valdemarsvik som inte visste vem Gustaf Wingren var och inte heller läst Mina fem universitet som jag faktiskt snabbläste för något år sedan.

Det tillsammans med uttalanden från »debattörer« ger bilden av landsortshålor som Valdemarsvik att vara fientliga till all form av bildning samtidigt som man vurmar för företagare och det stämmer väl in med mina intryck av Valdemarsvik.

Han har inte, efter vad jag vet, gjort något för sin hembygd av större värde. Hedra istället företagsledare och andra för kommunen viktiga personer.

Det känns som en så väldigt typiskt landsbygdsmentalitet där nyttan med allt direkt ska kunna ses och räknas på, med undantag av hemska porslinsprylar i fönstren.

Och hur man i Sverige ska kunna få driftkraftiga företag utan tillgång till välutbildad personal när det finns länder som kan erbjuda utbildad personal till en betydligt lägre kostnad är en gåta. Utan dem finns inga företagsledare heller snart.

Men jag blir lite förvånad när jag går till det som tidigare hetat Kyrkobrinken. Det heter fortfarande Kyrkobrinken!

Gatuskylt 'Kyrkobrinken'

Först när jag gått uppför den ganska branta gatan (tydligen måste jag varit ganska trött eftersom jag inte tänker på att den ursprungliga Kyrkobrinken är uppdelad i två delar av en gång- och cykelväg som säkert funnits där de senaste sju åren eller så) ser jag den nya skylten:

Gatuskylt 'Gustaf Wingrens gata'

Ja, tydligen har man bara bytt namn på den övre delen av Kyrkobrinken mer än så har man inte velat ge med sig mer för utbölingarna eftersom ‘då måste en förening och en privatperson ändra adressen’.

Markus Härnvi har också tagit upp det kort men det heter Valdemarsvik!