Hey Freud! Psychoanalyze this!

· 452 ord · 3 minut(er) att läsa

Eftersom Mats Andersson utmanat mig att skriva en egen sammanfattning, kommer en här alltför lång sådan. Jag har delat upp den i flera inlägg (jag har visserligen bara skrivt detta första än) och här är del ett.

Låt mig först konstatera ett faktum: allmänna kommunikationer på lördagar är ett skämt. Antalet tågavgångar är litet och den första/sista avgången är alltför sen/tidig. Så det blev att åka buss mellan Norrköping och Stockholm. I vanliga fall brukar jag vara ute i alltför god tid när jag har något att passa men denna morgon var jag alltför mycket av en tidsoptimism. På en sträcka som jag beräknade skulle ta 40 minuter att tillryggalägga gav jag mig själv 40 minuter, jag vet inte varför men det var nog för att jag helst inte vill gå upp klockan tjugo över fem på morgonen. Under dessa 40 minuter skulle jag dessutom ta ut pengar för att kunna betala bussbiljetten. Nåväl, jag hamnade till slut på bussen och kunde konstatera att antalet medresenärer var ganska litet. I vanliga fall är det ett rent helvete att åka fullsatta långfärdsbussar men med få resenärer är det åtminstone uthärdligt. Jag funderade en kort stund på om Swebus Express inte borde ta ut högre avgifter under lågtrafik av just detta skäl innan jag somnade.

Jag vaknade till tre gånger under färden: en gång vid bussterminalen i Nyköping där jag kort konstaterade att det låg snö på marken, en gång vid Södertälje Syd där jag än en gång förundrades över Scanias märkliga företagsby ( fd. outletområdet Festival Park) och ett uppvaknande i Björktunneln (som saknar ordentlig dokumentation i åtminstone den Google-bevakade delen av webben). Framme vid Cityterminalen hade jag en femtio minuter att fördriva innan lokalerna på JMK öppnade varför jag såg till att ta mig någorlunda långsamt dit genom att följa vattenlinjen för att få sol större delen av vägen dit. När jag kom fram hade klockan ännu inte hunnit slå nio så jag stod tillsammans med Erik Stattin och Stefan Geens och huttrade i kanske tio minuter samtidigt som de försökte identifiera varje person som närmade sig i fjärran som Mark Comerford (hade han nu sett ut som bilden på hemsidan hade det varit en smal sak att konstatera att ingen av dem var Mark) innan dörren öppnade sig av sig själv vid nio.

Ur ett berg av tidningsrester (varav ett visade Erik på bild) lyckades Erik plocka fram ett antal stolar och bord. Vid ett av borden infann sig efter en kvart eller så Mats Andersson och Håkan Kjellerstrand. Exakt vad vi pratade om minns jag inte riktigt, jag hade nog inte vaknat riktigt än och jag såg noga till att inte sätta mig i risk om att jag skulle somna.