Jag vaknade i morse och upptäckte att sänglampan var tänd, kollegieblocket låg bredvid mig liksom korken till pennan. Snabbt började jag leta efter själva pennan och fann den så småningom under min rygg.

Inte har jag blivit klokare vad gäller oddsen för mig eller om jag verkligen ska skriva ett julkort. Varför är jag rädda att skriva ett julkort? Jo, jag är rädd att skrämma henne, rädd att formulera mig lika illa som med vykortet. Om hon verkligen var nyfiken på vem jag är hade hon hört av sig på e-post. Om hon nu inte listat ut det ändå.

Hur jag än gör har jag redan gjort bort mig inför henne. Det verkliga beviset är hennes tystnad. Det känns som om att enda sättet att få kontakt är att råka träffa på henne i skolan. Jag behöver alltså tid, biljetter och en bra anledning till att jag är där och med det menar jag förstås inte henne utan ett bra svepskäl.

Varför måste jag träffa dig?
För att komma underfund med vad jag gillar hos dig och om det är värt att ödsla mer energi på.