Nu sitter jag på tåget på väg mot stan. Snett framför mig sitter en person med bohemiska drag. Han kom med sitt plastsvärd och två plastpåsar. Han lade ryggsäcken på hatthyllan ovanför sätet, inte särskilt väl förankrad. Varje gång tåget kränger går min blick upp till hatthyllan.

Han har satt ett reseväckarur på bordet och började nynna efter tio minuter. När vi väl nådde Motala tystnade han. Han har sträckt ut sina ben och lagt fötterni på sätet bredvid mig. I sätet mittemot ligger en konsumplastpåse och plastsvärdet.

Precis när han satt sig i tåget bläddrade han i någon sorts folder, troligen har det något med rollspel att göra. Han fick mig att sluta tänka på meningen med resan. Allt jag hann se av Motala var de två radiotornen vars toppar försvann in i dimman.

Min strategi för stan är att titta runt på stationen och sedan ta bussen mot universitetet som går 12.38. Väl framme där ska jag titta på huset hon bor i, ta några foton och titta på universitetet. I mina drömmar är hon förstås där och tar emot mig och jag får välja om jag ska sova över eller inte. Jag väljer förstås att sova till på måndag (det är torsdag 4 juli idag).

I verkligheten blir det snarare att hag tar tåget till Katrineholm 15.46. Något annat jag föreställer mig är att jag träffar på henne i någon butik där hon sommarjobbar. För allt jag vet skulle hon just nu kunna vara på platsen jag just lämnat.

Bohemen framför mig har somnat (eller slutit ögonen i varje fall). Det kanske förklarar det blågrönplastiga reseväckaruret. Han har orangeaktigt hår samlat i en hästsvans, skägg som täcker hakan med en extra liten tofs precis under läppen och en lätt mustasch. Glasögonen har några märkliga skalmar som ser ut som läderremmar med en knut precis vid bågarna. Det ser ut som en hemmareparation men skulle lika gärna kunna vara något köpt. Han har en brun kritstrecksrandig kavaj och under det en blå skjorta (åt turkoshållet), blåa jeans och urtvättade tubsockor som ursprungligen var mörkblå.

När jag tänker på C känns SJ:s slogan om den »inre resan« för första gången uppfylld.

Nu började bohemen nynna igen.

Jag har återigen fått tankar om att hjälpa henne ur någon sorts livskris. Det känns samtidigt som en konstig känsla att ha för någon man bara känt ytligt och dessutom inte sett på fem år. Jag tror den sista gången (menar förstås senaste, hoppas det i alla fall) jag såg henne var när vi hade öppet hus i andra årskursen på gymnasiet. Det var i november 1997. Det är 56 månader sedan. Det blir väl ungefär 1700 dagar sedan. Under den tiden kan hon ha förändrats mycket till sättet. Å andra sidan: hur mycket visste jag om henne då? Inte särskilt mycket.

Nu i vår har hon antagligen läst en kurs i stan. Jag vet att hon sökt till något högskoleprogram till hösten. Vilket? Om jag visste det skulle jag kunna dyka upp någon dag, vid någon lektion eller föreläsning och »bara råka stöta på henne där«. Ja, inte stöta på i den meningen utan träffa på henne.

Eller så är det just att hon inte skulle tycka att jag är manlig nog. Att jag bara är en nördig mes och vad jag än gör inte kan motbevisa det.

Jag skriver så mycket om kanske och om. Vad vet jag? Jo, jag älskar C. Det gör jag. Tvekan gäller bara om jag ska visa henne det. Det riktigt hypotetiska är om hon älskar eller snarare kan älska mig.