Även om jag skulle välja den svåra vägen ut någon gång och faktiskt förklara min kärlek, förälskelse eller attraktion för någon så har jag ändå själva problemet kvar.
Jag saknar helt enkelt den uppsättning färdigheter som behövs. Hur man ska närma sig ämnesområdet i en konversation överhuvudtaget.
Till vilken grad man ska erkänna sina känslor.
Vilken finess som förväntas.
Till vilken grad handlar finess och sofistikation om att bara upprätthålla coolhet och till vilken grad om att inte vara för klängig?
Om man egentligen ska börja med att flörta.
Hur man flörtar.
Vad en flört egentligen är.
Eftersom jag inte hittat något sätt att i vuxen ålder tillgodogöra mig dessa kunskaper har jag istället gjort en del teoribildning om varför jag saknar kunskapen. Och tycker man den handlingen är meta så kan man diskutera varför jag lagt tid på att teoretisera över det.
För att ta metanivån först så är min gissning att uppvaktningsritualerna lärs in genom trial-and-error i barndomen och ungdomen. Först genom situationer som lekar och ju äldre man blir ju hårdare knutet till hormoner och vuxna känslor. Samtidigt byggs toleransnivåerna för känsloreaktionerna till följd av t.ex. avvisande upp. När jag som redan hade en introvert personlighet och dessutom hade svårt att öppna mig gentemot personer jag inte kände väldigt väl istället valde att vara ensam så tillgodogjorde jag mig aldrig de kunskaperna. När jag väl känt en önskan om att ta sådana kunskaper i bruk har den inte funnits någon miljö där jag kunnat prova mig fram. Ju längre tiden har gått desto svårare har det känts att faktiskt också kunna göra det. På så sätt skjuts det hela tiden framåt utan någon förändring i sikte.
På meta-meta-nivån så tror jag att anledningen till att jag funderar över varför jag saknar dessa kunskaper istället för att försöka få dessa kunskaper är för att det är lättare att skuldbelägga mitt forna jag för saker jag inte gjort än att faktiskt ta tag i det jobbiga och göra det nu i vuxen ålder.
Oavsett hur det uppkommit så är verkligheten den att jag helt enkelt saknar kunskaperna idag. De få gånger det verkligen varit aktuellt har jag antagligen varit för subtil och/eller inte uppfattat motpartens signaler. Inte heller har jag velat dra på för hårt med just de personer som jag varit intresserad av eftersom det då känts som en risk att skrämma iväg dem. Så istället har jag kanske förlorat kontakten med dem genom att vara tråkig. Nu skulle man kunna dra slutsatsen att man skulle kunna öva och testa formerna och gränserna på personer man inte egentligen vill uppvakta men det känns (oavsett hur jag värderar min egen tid och person) som att utsätta någon annan för oönskade känslor och slöseri med tid som jag inte har hjärta att göra. Kanske delar inte andra människor den känslomässiga oron för detta, kanske är jag för empatisk i det här fallet.