Talar för sig själv

· 318 ord · 2 minut(er) att läsa

Bilden av en människa som enbart en maskin för att föra sina gener vidare likt ett virus är inte bara osentimental. Det är också ett ytterst tråkigt sätt att förklara hennes existens, drifter och kärlekar.

Ändå hamnar jag i de tankarna när den biologiska klockan gör sig påmind och jag kommer på mig själv att omedvetet utvärdera kvinnor i omgivningen vad gäller deras utsikter som mödrar. Trots att min upphetsning inte står i relation till byststorlek så kändes det mer självklart att föreställa sig ett framtid liv med barn tillsammans med tjejen som utöver att vara vacker, kulturellt intresserad och samhälleligt engagerad också skulle ha större möjlighet att amma sin avkomma. Ändå så var det inte fysiska attribut som i sig upptog mina tankar.

Jag önskar att jag kunde förbli oberörd när vänner, jämnåriga släktingar och kolleger får barn i en takt som kommer ge framtiden ännu en generation av babyboomers att prata om men där infinner sig också känslor av misslyckande, otillräcklighet och saknad. Det är inte så att att jag känner någon plikt eller längtan att föra min släkt vidare biologiskt, åtminstone inte medvetet. Istället är det en längtan efter att vänta barn med en kvinna jag älskar, uppleva det som egentligen varken är ett mirakel eller magiskt men som vi är byggda att känna så intensivt för: se, känna, lukta och höra ett liv man skapat lära sig färdigheterna en människa behöver, få tillfredsställelsen i att ge förbehållslös kärlek, och hjälp till en varelse för liten att klara sig själv. Vara med när någon tillgodogör sig kunskap om omvärlden, utvecklas språkligt och socialt.

Jag ser förstås detta i ett skimmer som döljer detaljer som kolik, vabbande, blöjbyten och sexårstrots. Detaljer som gör sig påminda på tåget eller bussen. En del skulle säkert tillägga förlorad frihet till den listan men inte jag. I ett liv där jag är bunden i rädslor är jag ändå inte fri.