Så lite hopp

· 488 ord · 3 minut(er) att läsa

Jag vet inte vad jag skulle prata om som jag inte redan bloggat om här. Konflikten mellan att å ena sidan vara socialt fobisk sedan barnsben och samtidigt ha samma behov av kärlek, närhet och omtanke som alla andra gör att jag är ofrivilligt kvar i ensamhet och inte ser någon väg ut ur den.

Att läsa om andras jobbiga situationer gör mig illa till mods. Det är dels det hemska som människor utsätter andra för, jag har lätt att tänka mig in i känslorna även om jag inte känner igen situationerna, dels väcker det känslorna som stigmat av att vara 30 år och oälskad, oattraktiv, oskuld ger upphov till. Jag pallar inte skriva om min första kyss eftersom det skulle inte innebära att jag även beskrev min senaste kyss (och alltså även enda). Jag kan inte skriva om min första kärlek eftersom jag aldrig fått någon kärlek besvarad.

Det här är något som man inte gärna skriver om. Anledningen kan vara många. Man vill inte erkänna för typerna i högstadiet att man faktiskt är den förlorare som de ansåg att man var. Andra tipsar om att det är otaktiskt att yttra sådant eftersom det sumpar chanserna till för att få någon intresserad. Eller så fogar man sig, om man ska tro Gustav Almestads text i Bangs Nördnummer tidigare i år, till en grupp män som förtrycker kvinnor genom att på något sätt tillmäta kvinnorna total sexuell makt.

Visst finns det saker jag inte kan svära mig fri från men det handlar inte om att odla bilden av mig själv som underdog. Jag har inte hållt tyst om utan verkligen skrivit om vad jag gjort och som jag inte är stolt över. Min rädsla för att uttrycka intresse för andra personer och min avsaknad av erfarenhet när det gäller att tolka signaler gör att jag vid några enstaka förälskelser antagligen gått för långt och närmat mig stalkertendenser genom att skicka julkort, blommogram och aningens många e-post, trots att jag knappt skulle våga prata med C, Sjustjärna eller Vanquish om jag mötte någon av dem på riktigt.

Jag har svårt att se de andras ointresse som ondska från deras sida, istället tolkar jag det som ett bevis på min egen otillräcklighet och ett tecken på att jag är ointressant. Andra må hävda att jag helt enkelt bara ska fortsätta söka vidare eller att jag ska må bättre och därigenom bli mer attraktiv men det är på intet sätt enkelt för mig där varje steg medför ångest och där det är svårt att tro att man någonsin ska lyckas.

När samma ångestreaktioner uppträder när man läser sitt Twitterflöde och tror att hjärtklappningen ska leda till att man faller ihop livlös är beslutet inte särskilt svårt att låta bli Twitter ett tag. Det skulle kunna vara ett bra sätt för exponering och bli av med ångesten på sikt om det inte vore för att innehållet i sig även får mig deprimerad.