Om jag inte syns är det för att jag inte finns

· 778 ord · 4 minut(er) att läsa

2009.08.12

Ungdomarna använder inte Twitter. De unga använder inte Facebook. Bilddagboken är ute.

Vuxna tittar sig oroligt omkring och undrar var den yngre generationen befinner sig när de är på nätet.

Onsdagen den sista semesterveckan denna sommar tog jag tåget till Sundsvall och våldgästade lunchen med Sofia Mirjamsdotter, Fredrik Strömberg, Mikael Norrfors och Mattias. Utöver att prata om Media Markt kom vi in på utanförskap i såväl den riktiga som digitala världen. Städer som Sundsvall är för små för att alla de unga utanför normen ska kunna hitta likasinnade. I bästa fall kan man finna vänner i personer som har just utanförskapet gemensamt. När då Internet gjort sitt intåg i de svenska hemmen framställs det som något hemskt som drabbat ungdomarna. Nätet liksom mobiltelefoner är enligt kritikerna en kanal för att mobbning, våld och övergrepp. Att det samtidigt ger en betydande grupp unga möjlighet att komma i kontakt med andra personer som tänker vidare än fotbollar, mopeder och hårsprej är något som inte ens beaktas.

Den negativa aspekt av sociala nätverk på webben jag själv drabbats mest av känslomässigt är ett mönster man känner igen från skolvärldens mobbning. Att bli lämnad utanför, bli ignorerad och därmed känna sig än mer ensam än om man verkligen varit ensam utan några människor i närheten kan inte bara ske på skolgården, i skolkorridoren eller på väg hem. Som en kommunikationskanal fungerar även nätet bra för att förmedla just ingenting.

Att se någon vara logga in på någon av instant messaging-nätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta vara obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Tydligare blir det förstås på Twitter där man kan se att svar skickas till andra personer samtidigt som man själv lämnas utanför.

Se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till.

Även om jag försöker intala mig själv att det mest är motpartens förlust blir det svårt när det är personer jag tycker om och det blir uppenbart att det inte är ömsesidigt. Jag vet inte vilken liknelse man ska ha för sociala medier: megafon, smörjmedel för kommunikation eller något annat men mängden data som överförs mellan personer (antingen avsiktligt eller oavsiktligt) blir större och det är svårt att få kontroll över vilka signaler man sänder och vilka alla mottagarna är.

Exkluderande kan också yttra sig i länkar till stängda ställen (eller för den delen att offentligt antyda hemligheter som man har gemensamt med ett fåtal).

Och så finns det så många ställen att bli dissad på: Jaiku, Twitter, bloggar, Flickr, 43things, Plaxo, last.fm, LinkedIn, … – eller så kan jag aggregera alla dissningar på Friendfeed. Kanske är vägen ut tvärtom – att kunna filtrera alla dessa ställen. Om inte annat får man göra det mentalt – skriva av personerna som vänner i hjärnan.

Ibland kan jag undra om det till och med inte är bättre att bli regelrätt blockad, vilket jag blev av en person på Facebook som jag inte ens hade som kontakt. Det hade säkert fungerat utmärkt och man hade sluppit bli påmind om att man var ignorerad om det inte varit för att det gör sig påmint på lite märkliga sätt ibland. Kommentaren från personen som fanns på en gemensam vänts klotterplank syns ena dagen och borta den andra. Facebooks Event-del kan tala om att 33 personer OSA:t “Maybe” men när man klickar för att se listan visas 32 personer (tills man skaffar ett andra konto och kan se den 33:e, blockande, personen). När faktumet att man aktivt blir blockerad av någon går upp för en är det förstås ännu värre känslomässigt än om man bara blir ignorerad.

Om nu mellanstadieskolorna ska agera teknikneutralt får de i likhet med att påtvinga eleverna att bjuda in alla klasskamrater till födelsedagskalas om de har med sig inbjudningskort till skolan även acceptera alla klasskamrater på sociala nätverk. För oss vuxna är det möjligt att problemet inte löses förrän DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing gör sin efterlängtade utvikning om digital etikett. För ärligt talat vet jag inte hur ska göra. Jag skulle kunna avstå från att logga in på Facebook, vilket jag gjorde någon vecka i november förra året, men det är också en kanal där jag har kontakt med vänner jag fortsatt vill ha kontakt med inklusive min närmaste familj. Samtidigt vill jag inte avsäga bekantskapen med de jag får uppfattningen av att ignorera mig med risk för att själv ge samma signaler till de som bara inte haft tid att hålla kontakten.

Jaikutråden jag startade i ämnet (och som jag stulit några stycken av mig själv ifrån) för snart tio månader sedan innehåller en del intressanta kommentarer av personer som inte ignorerade mig.