Nikkelin, Tjärö och kolmonoxid

· 614 ord · 3 minut(er) att läsa

Vaknar med ett ryck när tåget passerar Centralbron, den punkt i Sverige som forna tiders makthavare negligerat under ett sekel, och det känns allt något märkligt. Helt säker på att jag verkligen är vaken kan jag inte vara. Klockan visar 17.42, tågets ordinarie ankomsttid var angiven till 17.39, ett informativt meddelande går ut över högtalarsystemet och skeden jag fått av den vänlige tågvärden ligger kvar. Dessutom finns tanken om att något absurt hänt just innan detta kvar.

Det borde inte kännas så konstigt. Trots allt har jag upplevt något liknande en gång förut, för mindre än ett år sedan. Kanske är det tröttheten som ger mig svårt att tänka klart eller så är jag just inte vaken.

Jag hade tydliga betänkligheter inför att åter ta mig till en ö i blekingska skärgården. Dels skulle jag denna gång behöva bo i tält (och med en väderprognos som inte sade något annat än regn) och dels stod det klart att trots ordet social i namnet på evenemanget så går det alldeles utmärkt att hamna utanför. Även om man en gång skulle varit del av en bubbla så var det denna gång inte längre en bubbla och att den elitism man tidigare kunnat skåda med största sannolikhet inte skulle komma att ha minskat.

Båda farhågorna besannades. Jag tror inte att det finns en strikt ordnad hierarki av elitism utan att det istället handlar om grupper som är olika välkomnande till olika typer av människor. Vissa personer har lättare att röra sig i flera av dessa grupper och vissa grupper har lättare att ta till sig personer som inte följer en strikt mall på hur man ser ut, beter sig, talar eller ens tänker.

Det är inte tanken om att dessa grupper i framtiden skulle utgöra någon maktelit eller omsorgen om mina framtida karriärmöjligheter som gör att jag kan bekymra mig om frågor som dessa. Istället är det oron att den sfär av människor jag själv kände mig så välkomnad av och där i princip alla mina vänner idag finns inte längre är så välkomnande. Inte så mycket för att gruppen som sådan skulle ha drabbats av storhetsvansinne utan för att en grupp blivit flera mindre grupper med större homogenitet inom respektive grupp och där det krävs mer mod och ihärdighet för att komma in.

Kanske finns det som, Herman Olsson halvt på skämt föreslog igår kväll, ett sätt att avgöra om någon är elitist eller inte (och som han testade på Emanuel Karlsten): om någon svarar nej på frågan om elitism förekommer eller inte så är denne elitist. Mitt tvekande inför samma fråga skulle alltså kunna tolkas som att jag är någonstans i gränslandet.

En tidigare formad tanke om att evenemanget skulle bli mer corporate i sin andra inkarnation kom dock på skam. Trots att antalet sponsorer på badgen ökat från 13 till 17 och trots att företag haft facit från år ett och elva månaders förberedelsetid så kände jag inte alls av det. De nytillkomna deltagarna verkade också ha samma inställning till evenemanget som sådant som vi som varit där ifjor. Däremot kunde jag känna en glidning i deltagarskaran. Från att ha ett, om än litet så ändå tydligt, inslag av personer med idéer om teknikens återverkningar på den sociala webben så låg nu andelen personer med PR-, marknadsförings- eller journalistikhatten på ännu högre.

Trots detta hade jag inga problem att få stort utbyte även av andra upplagan av Swedish Social Web Camp. Förstås med personer inom gruppen med mina likar. Inte mer heterogen än någon annan grupp men en där jag kan känna mig trygg till skillnad mot de andra där jag kan kasta lystna blickar men inte mäta mig med de olika lokala måttstockarna.