Jag försökte dra mig till minnes vilka mobiltelefoner jag haft genom mina dagar. När jag sammanställde listan kom jag fram till att det är Sony Ericssons modellnummer jag har haft svårast att komma ihåg. Antagligen visar det mest på att de välja krångliga modellnamn.
Nokia 6150 🔗
Min första telefon som jag köpte i slutet av min gymnasietid. Den första modellen med dual-band (alltså GSM även i 1800 MHz-bandet utöver det vanliga 900-MHz). Jag hade den blå varianten trots att den röda var betydligt snyggare. Detta eftersom min mamma redan hade den röda. Funktionsmässigt var det knapert. Det fanns några ointressanta spel och möjlighet till att få en operatörslogotyp på displayen men den icke telefonanknytna funktion jag använde var kalkylatorn.
Siemens C35i 🔗
Denna telefon vann jag på WAP.com. Telefonen var mycket riktigt en WAP-telefon och kom väl till pass eftersom jag redan startat en WAP-tjänst (som jag innan dess endast kunnat testa i emulatorer). Det kändes lagom oroligt att koppla upp mot WAP-gatewayen och känna kronorna ticka iväg (eftersom det var en minutkostnad).
Siemens S45 🔗
Eftersom jag var så nöjd med min tidigare Siemens-telefon (förutom en felkonstruerad batterilucka som gick sönder bara man tittade på den) så blev nästa telefon också en Siemens. Vacker design, orange bakgrundsbelysning, möjlighet att ladda upp egna ringsignaler (inklusive för SMS, vilket inte andra tillverkare tillät då) men det var främst GPRS-anslutningen som lockade. Inte längre behövde man betala per minut för dataanslutningen.
Sony Ericsson Z600 🔗
En vikbar telefon med färgdisplay och (usel) kamera. Idag ångrar jag att jag inte höll kvar vid min S45. (Om jag minns rätt var det batteriet som börjat strula. Jag hade varit lyckligare med S45:an och nytt batteri.) Färgskärmen kändes mest som godis och kameran tog bilder som var allt annat än bra.
Sony Ericsson K700i 🔗
Z600:n verkade vara avpassad till att sluta fungera lagom till att garantitiden gått ut. Därför blev det en ny telefon. Lite rappare, lite mer funktionsrik och rent allmänt lite bättre än Z600.
Nokia 6280 🔗
Efter att ha tröttnat på min operatör och med två föräldrar som båda hade 3G-telefoner valde jag att gå över till 3G-världen. Den nya operatören lyckades strula till beställningen rejält (och jag väntar fortfarande på svar från Erik Hörnfeldt med en vettig förklaring till strulet). Med 2-megapixelkameran började det kännas som en fröjd att ta bilder.
Sony Ericsson 510i 🔗
Min första jobbtelefon. Ganska spartansk och det jag minns mest är att en gammal gubbe från Landskrona brukade ringa och söka sin son på det aktuella numret.
Sony Ericsson K610i 🔗
Nytt jobb och ny jobbtelefon. Betydligt bättre än någon av de Sony Ericsson-telefoner jag haft tidigare och den enda SE-telefon med 3G jag haft.
iPhone 🔗
Ny telefon på jobbet. En fröjd när det gäller gränssnitt (att kunna koppla upp ett trepartssamtal utan att tveka) och smärtfri synkronisering av musik, adressböcker och kalender (åtminstone om man som jag har en Mac).
Nokia E65 🔗
Dags att uppgradera den privata telefonen. Fortfarande en slidetelefon åt det röda/brandgula hållet till. Trevlig design, storlek och form. Symbian så att jag kan köra Jaikus mikrobloggsklient och Joikuspot så att jag kan få någorlunda snabb uppkoppling till iPhonen.
Nokia N95 8GB 🔗
Klumpigare och inte lika snygg som E65:an men packad med en 5-megapixelkamera, radio, podcastklient och HSDPA.
Trots att det är N95:an jag använder varje dag är jag mest fäst vid Siemens S45 och Nokia E65. När det gäller meny- och knappvanor är det alltså Nokia som ligger i ryggmärgen (även om jag gillade proggassociationerna till Siemens menyval “Arbete & Fritid”). iPhones modell för att hantera telefonen skiljer sig så markant från de övriga att risken för förväxling är mindre. (Däremot lider även den av problemet att man inte säkert vet var man hittar en viss inställning utan att leta på lite olika ställen.)