Ensam med mina tankar

· 401 ord · 2 minut(er) att läsa

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på henne. Hjärnan är så upptagen med logisk positivism, labbar och redigering att jag inte hinner tänka efter. Däremot vet jag inte om min besatthet avtagit. Tankarna om henne kommer trots allt tillbaka och jag försöker undvika att slå undan mina egna tankar om oss två.

På något plan är det det enda som håller mig uppe. Visst är jag misslyckad; jag har aldrig haft en flickvän, ja inte en kvinnlig vän överhuvudtaget. Är jag inåtvänd, tråkig, nördig, ful, äcklig eller »all of the above«?

Runt omkring mig har alla flick- eller pojkvänner och umgås med varandra obehindrat, går på fester etc.

Jag känner mig helt utlämnad till mig själv. Jag är ensam med mina tankar, glädjeämnen och sorger, och får inte ta del av någon annans.

Hur mycket av allt det här handlar om henne och hur mycket handlar om mig? Skulle jag kunna tänka mig någon annan som flickvän? Eftersom inte styrs av förnuftet går det inte att svara på. Säkert är att jag inte skulle vilja ha en flickvän som bara har logiska, och helt saknar irrationella, skäl för att umgås med mig.

Jag funderar på att skicka ett julkort till henne. Problemet är texten och undertecknandet. Vad jag än skriver framstår det säkert som en galnings verk.

Hon framstår för mig som abstrakt, det mest konkreta är en rad i telefonkatalogen och en dörr till en övergiven korridor.

Är jag fortfarande en liten pojke? Lever jag fortfarande med en elvaårings fantasier som baserar sig på hur jag tänkte och tyckte då? Skulle jag fortfarande finna henne attraktiv och intressant om jag fortfarande kände henne?

Vad skulle vi prata om vid ett eventuellt möte? Det jag minns av hennes fritidsaktiviteter är att hon tränade gymnastik, spelade saxofon och att hon någon gång nämnde någonting om TV-serien Beverly Hills. Jag är värdelös på idrott, speciellt illa är det med gymnastik. På lågstadiet fick jag extraundervisning i idrott, specialgympa, på bekostnad av matteundervisning. Resultatet blev att jag skydde idrott pesten än mer och att jag fick svårare att tillgodogöra mig matten på gymnasiet och i högskolan. Ej heller är jag särskilt musikalisk och saxofon får mig att tänka på jazz, vilket inte står högt upp på min lista över favoritgenrer. Tycker jag då om Beverly Hills 90210? Nej, självklart inte, och gjorde det inte då heller. Hur bra är mina odds?