Kanske har Newyn rätt när det gäller tillbakablickar, att det är viktigare att blicka framåt än bakåt (vilket jag gjorde i ett tidigare inlägg). Risken med framåtblickarna är ändå att de baseras på gammalt tänkande.
Vi fastnar lätt i att tänka på läsplattor, hybridbilar och blu-ray, klimatkatastrofer och övervakningssamhällen. Det är aktuellt men är ändå saker som funnits i vårt medvetande länge och därför blir det lätt att man följer gamla tankemönster när det kanske finns bättre lösningar på att ta del av böcker, kommunicera, se filmer, få en hållbar värld och inte drabbas av terrorismen. Vi behöver nya, fräscha tankar som inte begränsas av föreställningar om hur saker och ting fungerar. Inte vänta på hästlösa vagnar.
Så här den sista månaden under den tidsperiod i vår tideräkning som är fyrsiffrig och börjar på 200 blir det mycket prat om att sammanfatta de senaste tio åren. Purister talar om att det är ett år för tidigt med den typen av sammanfattningar eftersom decenniet egentligen slutar 2010. Eftersom de flesta ändå verkar börja räkna på 0 (vilket i och för sig kan glädja mig aktiv i en värld där man gärna börjar på 0) så kan man lika gärna hänga på.
Under det senaste decenniet har jag läst till och sedan även blivit civilingenjör (själva diplomet tog jag emot på en ceremoni för en vecka sedan även om de egentliga studierna avslutades för fyra och ett halvt år sedan och ett diplom emottogs redan sent i somras). Utbildningen har skaffat mig en mängd insikter i en rad olika områden men den viktigaste källan till att skaffa kunskaper har nog ändå varit genom webben. Jag har också hunnit jobba ett par år i näringslivet och ett och ett halvt i akademin.
Men vad har då varit de största händelserna för mig, antingen det som hänt mig direkt eller indirekt?
Vilket är det största tekniska genombrottet som påverkat min vardag? Är det Internetbaserade tjänster i mobilen?
Är terrorattacken 11 september 2001 den händelse som påverkat min bild av politiken mest?
Innebar bloggar och mikrobloggar en allvarlig påverkan på min sociala sfär?
Är det lättheten att få tag på information via Internet som är den mest avgörande skillnaden för hur mitt liv skulle ha sett ut om jag fötts tjugo år tidigare och varit 29-åring 1989?
Genom att titta på brutna länkar på bloggen upptäckte jag att den en gång ledande svenska wikin, Susning.nu, försvunnit från Internets yta. En webbplats som i början av decenniet återfanns bland tio i topp på Internetworlds lista över svenska webbplatser har inte varit aktiv under den senare delen av decenniet men har ändå funnits kvar. Låt oss hoppas att innehållet åtminstone finns kvar på banden hos KB:s projekt Kulturarw3 (som förövrigt kommer ligga i malpåse närmaste året). Om kopiorna hos The Wayback Machine är kompletta vet jag inte om det går att ta reda på.
Anledningen till att jag inte tror att den bara är tillfälligt nere är att länken nederst på Aronsson.se är ersatt med en genomstruken text.
Ikväll är det utdelning av Stora journalistpriset 2009. De nominerade i kategorin Årets förnyare är Sydsvenskans Kinga Sandén som använt Twitter för direktrapportering från olika reportageresor utomlands, Karin Eder-Ekman, Leo Lagercrantz, PM Nilsson som skapat debattwebbplatsen Newsmill och Patrik Hadenius som skapat Språktidningen.
Vem som än vinner blir det bättre än förra årets vinnare. Det kändes mer som att Strage belönades för att han är en fantastisk skribent än att just Youtube-listan skulle vara något särskilt förnyande.
Newsmill har gjort väsen av sig för publicera debattinlägg från fiktiva personer eller personer som bara intervjuats. De har en övertro på att kommentarer och röstningar skulle indikera någotsomhelst men det har varit en källa till intressanta åsikter som man inte tagit del av lika lätt annars.
Jag tillhör den del av Språktidningens läsare som hävdar att det var bättre förr när tidskriften var Språkvård och den var torrare till både innehåll och utseende. Språktidningen är ju en pappersprodukt och inte lika tekniskt intressant som de två andra nominerade men som språkintresserad är det självklart att vara prenumerant. Förvånande är dock att ingen gjort populärvetenskap av språk i pappersform tidigare. Är det kanske en Lindström-effekt?
Mest gillar jag dock Kinga Sandéns reportage i mikrobloggform. Varje inlägg är i sig en betraktelse men de berättar tillsammans en historia. Senast var det en resa till släktingar i Polen som talade om förväntningarna på henne att skaffa barn men också om ett samhälle som rör sig i riktning mot EU men också djupare in i katolicismen samt mot nakenbilder i dagstidningarna.
Vem som än vinner ikväll räknar jag med att det är via Twitter jag får reda på det.
Uppdatering 26 november:
Ja, det blev Kinga Sandén som vann i klassen Årets förnyare.
"Granskningsnämnden för radio och TV fäller ett inslag i Norrköpings Tidningars TV-kanal 24nt för att otillbörligt ha gynnat ett företag som sålde matprenumerationer."
Sitter i skrivande stund på ett X2000 som var 18 minuter sent till Linköping. ”Fordonfel [sic!]” angavs som orsak till förseningen. Jag vet inte om det krävdes någon åtgärd på vägen hit men om det var så kan man förmoda att det var den sedvanliga omstarten av tåget. Om det så är korglutningen som gått sönder eller en av drivenhetens moduler som lagt av så löser man det på samma sätt: stänga ner och starta om.
Inbyggda elektroniska system kan inte återgå till rätt tillstånd i påslaget läge utan kräver att man återgår från grundpositionen. Någonstans i utvecklingen har man gjort avkall på robusthet och nöjt sig med möjligheten att starta om i fall något inte går som man tänkt sig.
Extra illa är det förstås om man högst medvetet tar den här utvägen och till och med känner av ifall något gått fel och omstart krävs. Facebook-widgeten i Nokia N97 kan t.ex. få för sig att visa ett meddelande om att man ska starta om hela telefonen för att widgeten ska fungera igen. Kanske har man i utvecklingsprocessen bestämt sig för att det här är användarvänligt men vore det inte ännu bättre att inte hamna där i första läget eller åtminstone automatiskt återställa ifall något går fel?
Igår drabbades SVT av ett avbrott i sändningarna i södra Sverige efter att en kabel grävts av. Det är inte första gången en enstaka avgrävd kabel är orsak till större TV-avbrott och man kan diskutera avsaknaden av redundans till leda. Intressant var dock att det inte var det enda problem som drabbade SVT denna kväll. Även centralt fanns det problem. Klienter fick inte kontakt med systemets hjärta men där hjälpte inte universalmedicinen omstart. Det var något som meddelats tittarna bara dagar innan när sändningen av finalen i TV-pucken från Himmelstalundshallen drabbades av störningar. När Norrköping för en gångs skull är det närmaste riktig hockey man varit sedan Djurgården och Södertälje möttes här i SM-finalen 1985 så svartnar bilden med under några ögonblick med någon sekunds intervall. Detta är inget man låtsas om förrän man strax innan matchen ska börja meddelar att man kommer att ha en sändningsuppehåll på tio minuter för att starta om datorerna.
Det vanligaste fallet av omstart för att råda bot på problem är annars på datorer med Windows. I ett härke främst skapat av krav på bakåtkompatibilitet, historiska rester av dåligt genomtänkt kod och en arkitektur med varken säkerhet eller stabilitet som mål är ctrl+alt+delete lösningen på en rad olika problem. När då Windows-system sitter som en central punkt i ett större system blir följdverkningarna stora. Ska vi lösa det genom att ordna med riktiga operativsystem och tillämpningsprogram eller ska vi köpa en dator till och lägga till elektronik som switchar mellan datorerna automatiskt när den ena slutar fungera? Hur mycket man än skulle vilja att det första alternativet var svaret så säger erfarenheten att det andra är troligare att se dagens ljus.
Under sommaren har jag testat Nokias nya smartphone N97. Telefonen har följt med till Umeå, Arvika-festivalen, Tjärö i Blekinge skärgård, Sundsvall och en del andra ställen.
Telefoni
Någon påstod att datorer inte gått under namnet computers i engelskan om det inte varit för att det hade varit för att det varit det första användningsområdet. Hade man istället använt dem för att hålla reda på basebollsresultat hade de hetat något annat och vi hade inte sett de i första hand som räknemaskiner. På samma sätt har dagens mest avancerade telefoner blivit så sammansatta att telefonin egentligen är en del i mängden, ett sätt att marknadsföra produkten (och sälja den ihop med operatörernas abonnemang). Telefonfunktionen är kanske inte den jag använder mest på en telefon men till följd av historien ställer man vissa grundkrav.
Man ska kunna slå ett nummer, bli uppkopplad, kunna prata och koppla ned samtalet. Eftersom N97 har pekskärm och inte har on-screen-knappar på hemskärmen trycker man på en ikon på för att få upp knappsatsen och sedan slå numret. Tyvärr försvinner knappsatsen när man tryckt på grön lur för att ringa upp numret. Om man, som jag, använder talsvarstjänster ganska ofta för att bli kopplad rätt i telefonköer råkar man på en irriterande egenhet: man måste gå in i menyn för att skicka tonvalsljuden (DTMF) och sedan trycka på ytterligare en knapp för att skicka iväg knapptryckningen. Under tiden man krånglat fram sig i menyerna har personen i telefonen hunnit svara, ropa några gånger och sedan koppla ner samtalet.
I övrigt fungerar telefonen som man förväntar sig.
E-post
Med ett QWERTY-tangentbord förväntar man sig starka e-postfunktioner av en sådan telefon. Tyvärr är stödet för e-post i HTML-format minst sagt bristfälligt. Den inbyggda e-postklienten klarar inte av det alls. På en hel del meddelanden får man inte se mer än rubriken och sedan texten ”Konv.fel” (konverteringsfel). Man kan ladda ner programmet Nokia Messaging som har något bättre e-poststöd. Någon snygg rendrering av HTML-mejl (som i och för sig jag som långvarig Pine-användare ser som en styggelse men realitet idag) får man inte och även här kan man i enstaka fall råka ut för att e-postmeddelandet inte kan visas. Här är det svårt att inte jämföra med Apples iPhone som klarar av att rendrera nära nog alla HTML-mejl korrekt genom att använda samma HTML-motor som webbläsaren.
Webbläsare
Webbläsaren är en stor förbättring mot tidigare telefoner från Nokia och Sony Ericsson. På Nokia N95 och E65 har jag nästan uteslutande använt mig av Opera Mini för att läsa webbsidor (inklusive Facebook och Twitter). På N97:an har jag inte haft någon anledning att använda annat än den inbyggda webbläsaren.
N97 bjuder på 5 megapixel i sin kamera och man kan få till riktigt bra bilder. Till att börja med tyckte jag att bilderna blev riktigt bra med bra färger och skärpa. Med tiden har jag dock anat att bilderna kräver någorlunda jämnt ljus för att inte drabbas av bilder där de ljusaste partierna är utfrätta. De utfrätta partierna är också omgivna av någon sorts dis. Inte något fenomen jag känner igen från Nokia N95.
För mig som ofta tar närbilder är det tydligt att automatiken har problem i närbildsläget. När autofokusen ställer in belyses motivet ordentligt men när den direkt efter exponerar motivet blir det alldeles för mörkt.
Videoläget är en dramatisk förbättring mot de telefoner jag testat tidigare. Problemen med kameran i övrigt med utfrätta vita områden och dis gäller även här.
Under något kontrollerade former blir resultaten med videofunktionen riktigt bra:
Den stora skärmen och den inbyggda kompassen gör N97 till en riktigt bra maskin för att hitta rätt i omgivningarna. Tyvärr tipsar inte programvaran om att kompassen behöver kalibreras utan detta är något man behöver komma ihåg att göra vid start. Programvaran för navigering fungerar också bra och med den inbyggda radiosändaren är det till exempel inga problem att koppla in bilstereon och navigera rätt från värmländska skogar (om det inte hade varit för den halvdana mobiltäckningen där) med guideröst. Kartprogramvaran är en av de delar som Ovi-brandats på N97:an. Det innebär bland annat att gränssnittet är aningens annorlunda.
Här är en aldrig tidigare visad video från när jag använde kartfunktionen i Umeå i juni.
Radio och podcasts
Utöver att ha en FM-radio med RDS innehåller N97 även en FM-sändare så att man kan lyssna på musik i sin bil- eller köksradio och har den radion RDS-stöd får man se ”NOKIA” i displayen. Det är smidigt om man vill lyssna på något i stereon och inte har en mini-RCA-till-RCA-sladd med sig. Radiomottagaren fungerar okej men liksom i N95:an verkar den gjord med föreställningen att man enbart använder sin telefon i ett område. Man får därför vara beredd på att höra en del brus om man som jag befinner mig i ett par olika städer regelbundet och bläddrar bland stationer man lagrat i den andra staden.
Är man intresserad av särskilda program är det kanske podcastfunktionen man ska använda istället. Man kan prenumerera på podcasts i telefonen som laddas ner på anmodan och sedan lyssna på dem. Podcastspelaren har förbättrats sedan N95 (man kan t.ex. klicka på pekskärmen för att hoppa till ett visst ställe och behöver inte spola sig fram). Bäst hade förstås varit om den liksom i iPod hade kommit ihåg var man senast lyssnade.
Widgets
Widgets är en av funktionerna som marknadsförts hårdast i samband med Nokia N97. Det är trevligt att kunna modifiera hemskärmen och få se vädret, senaste Facebook-kommentarerna eller DN-rubrikerna. Till skillnad mot i reklamen får man ingen snygg animation när man växlar mellan hemskärmen och den aktuella appen som widgeten hör till. Det största problemet är dock att widget-funktionen är riktigt buggig. Om det är widgeterna i sig som är buggiga, widgetstödet i operativsystemet eller delarna som ansvarar för visningen av widgetar är svårt att säga men när widgeten själv föreslår att telefonen bör startas om för att den ska fungera igen drar jag öronen åt mig. Buggigheten skiljer sig dock åt från widget till widget. Facebook-appen slänger upp meddelanden som nämnts ovan, Accuweather-appen står stilla stora stunder medan andra widgets kan fungera utan större problem.
Stabilitet
Utöver widgetstrulet märker man av lite strul men ändå strul. Telefonen verkar vilja starta om sig själv ungefär en gång i veckan. Då tystnar telefonen, skärmen flimrar till och sedan visas ”Nokia” i displayen innan den efter en stund är tillbaka som den var från början (med undantag av eventuella program som var igång innan omstarten). Några enstaka gånger har även telefonen låst sig i samband med att webbläsaren varit igång. Senaste gången var dock innan senaste programvaruuppdateringen så detta fel kan vara utrotat vid det här laget.
Uthållighet
Jag har inte tappat telefonen i marken så det är svårt att säga något om hållbarheten i det avseendet. Däremot kan det vara intressant att veta att jag parallellt använde Nokia N95 och Nokia N97 under Arvikafestivalen. När jag en morgon vaknade upp i tältet hade displayen i N95:an slocknat under natten och ville inte komma igång igen. (Vilket verkar vara inte alltför unikt fel med N95:an, jag råkade ut för samma sak sommaren 2008). N97:an fungerade som vanligt. Det hårdvarustrul jag upplevt med N97 har varit att QWERTY-tangentbordet två gånger delvis slutat fungera när telefonen varit varm. Efter att ha tagit ur batteriet och låtit telefonen svalna har det löst sig.
Inmatning
Telefonen stöder tre olika sätt att mata in text. Jag har fäst mig vid QWERTY-tangentbordet pga. riktiga taktila återkopplingen (vibrationen när man trycker på pekskärmen är visserligen ett steg framåt men räcker inte för att avgöra om man verkligen tryckt på rätt knapp). Handstilsigenkänningen är helt okej men tar ändå för mycket tid för att jag ska ha tålamodet.
Även om man kan hantera tangentbordet med en hand så saknar jag möjligheten från N95 att hålla telefonen i en hand och en temugg i den andra och skriva SMS.
Att klämma in ett QWERTY-tangentbord under en pekskärm och få plats med Carl Zeiss-optik tar en del plats. Resultatet är en telefon som jämfört med original-iPhone är en knapp centimeter tjockare. Inte i närheten lika tjock som N95 men det märks när man har den i fickan. Bredd och höjd följer andra pekskärmstelefoner ganska väl.
Tredjepartsprogram
En sak jag riktigt uppskattar med Symbian-plattformen är möjligheten till fristående program som kan köras parallellt. Det är en fröjd att kunna lyssna på streamad musik samtidigt som man skriver på Twitter. Jag har tagit mig runt på stan en hel del med iPhone i hörlurarna och en Nokia i handen för att skriva på Twitter/Jaiku. Med N97 och programvara som Mobbler för last.fm och Gravity för Twitter klarar jag mig med en enhet.
Med PuTTY på telefonen saknas ytterligare ett skäl att använda PC:n på tåget. Jag kan använda telefonen (och jag vet av egen erfarenhet att ett onscreen-tangentbord och SSH inte är en särskilt bra kombination). Riktigt bra.
Man kommer oundvikligen inte från jämförelsen med iPhone. Samsung och andra liknande smartphones med pekskärm till trots är det iPhone som blivit måttstocken när man befinner sig i en omgivning med vad som antagligen är Sveriges största iPhone-penetration. Rent tekniskt så är man inte så långt från varandra med kompass i båda telefonerna, den förbättrade kameran i iPhone 3GS och möjligheten att spela in video. Den påtagliga hårdvarufinesskillnaden är tangentbordet, blixten och FM-sändaren i Nokia N97. Den väsentliga skillnaden ska kanske istället sökas i programvaran. N97 låter mig använda flera program samtidigt (vilket på iPhone kräver grepp som jailbreak). iPhone har å sin sida programvara som känns mer helgjuten. Jag kan koppla upp ett trepartssamtal trots att jag aldrig gjort det förut och Apple skulle aldrig släppa en produkt där det både finns en Ovi Store och en ”Hämta program” vilket det gjorde på N97:an jag testade. Något annat som talar för iPhone är det ständigt ökande utbudet av tredjepartsprogram via App store. Möjligheterna till programutvecklingen har funnits längre på Symbianplattformen som N97 bygger på men har helt klart blivit omsprungen av iPhone med App store.
Med den senaste generationens telefoner blir det alltmer tydligt att tredjepartsprogramvaran blir en avgörande faktor för vilket system man väljer. Med någorlunda liknande hårdvara är det programvaran som avgör. I mitt fall innebär dock möjligheten att köra flera program samtidigt att jag föredrar N97 (det är också därför min iPhone fått vara hemma senaste året medan jag haft N95:an med mig). Men med ett Spotify som snart kommer till iPhone är det bara möjligheten att köra två appar samtidigt som gör att vågskålen väger över på N97:s sida. Skulle även det försvinna skulle det vara en fråga om abonnemang och subventioner för att jag skulle välja den ena över den andra. Men tills en sådan tidpunkt blir det N97 för min del.
De sista dagarna innan min semester tog slut ägnade jag några timmar åt att experimentera med en idé jag fått efter att ha sett följande video av Andie Nordgren från Music Hack Day.
Andie kopplade ihop RFID-taggar med Soundcloud-ljud så att man kunde koppla ihop objekt eller personer med ett soundtrack. Även om jag inte har något emot att införskaffa ny hårdvara funderade jag på om det inte gick att göra med vad jag redan hade hemma. Jag har ingen RFID-läsare men väl en hel del hårdvara som kan prata trådlöst med varandra över Bluetooth.
Nackdelen med Bluetooth är att man måste para ihop enheterna för att de ska överföra data emellan sig. Men ett steg i processen innan ihopparningen finns där data överförs: namnet på enheterna. I alla de mobiltelefoner med Bluetooth jag haft har man kunnat ändra namnet som skickas över Bluetooth (så att man kan särskilja sin Z600 från alla andra Z600 i närheten).
Genom att införa en unik nyckel i enhetens Bluetooth-namn och en databas där man kan slå upp information skulle man kunna genomföra olika aktiviteter när den är i närheten. Men man vill ju inte införa något centralt när det inte behövs, så databasen skulle istället kunna vara webben. Med en konvention där man anger en webbadress i enhetsnamnet skulle systemet kunna kolla upp den adressen och sedan göra något vettigt utifrån informationen där.
Jag skulle förstås kunna ha adressen till en MP3-fil direkt i namnet men man vill nog hellre ha en resurs som är mer allmän och som kan användas för att leta upp rätt musik om det är en fest jag kommer till eller börjar jämföra filmsmak med andra närvarande genom att leta rätt på mitt Movielens- eller Flixster-konto om det är filmkväll på gång. Dessutom vill man nog ha sin vanity-URL i namnet på mobiltelefonen.
Därför kanske man har något liknande delegationsfunktionen i OpenID, en link-tagg på min bloggs förstasida eller min portfoliowebbplats som pekar ut mitt användarnamn i olika sajter. När jag då kommer i närheten av rätt dator med min telefon med enhetsnamnet ”Davids N97 (moonhouse.se)” så slår datorn upp moonhouse.se (om det inte redan finns cachat), letar rätt på mitt last.fm-användarnamn och börjar sedan skapa en spellista som stämmer överens med de andra närvarande personernas smak.
När jag avlägsnat mig (eller stängt av Bluetooth på telefonen) så skapas spellistan om så att alla BWO-låtar försvinner (tips: se till att ha mer än ett album i den iPod du använder under en hel höst). Tyvärr så har last.fm inte en funktion för att skapa radiostationer baserat på kombination av flera användare såsom den kan göra för en kombination av artister så i min testimplementation fastnade jag på steget att försöka skapa en spellista som passar flera personer. Att hämta favoritartister för en användare gör man lätt med last.fm:s API. Det är mer en fråga om hur man väger ihop flera användares favoritartister mer algoritmiskt.
För att leta upp namnen på Bluetoothenheter i närheten tog jag hjälp av en liten kommandoradsutility kallad bluelist. När jag testade med telefonerna som låg i närheten av datorn upptäckte jag en allvarlig brist: av någon anledning så tycker Apple att Bluetooth endast är användbart för att koppla ihop telefon med headset så telefonen är endast synlig när man har inställningsmenyn för upptäckbarhet uppe.
Det är förresten intressant att kolla på Bluetooth-enheter i närheten när man åker tåg. Jag tror inte att Macbook-ägare i allmänhet tänker på att deras namn skickas ut till omvärlden om de har godtagit defaultvärdet för datornamn (sitt eget namn med ”s MacBook” påhängt i slutet) och har Bluetooth påslaget.
Vuxna tittar sig oroligt omkring och undrar var den yngre generationen befinner sig när de är på nätet.
Onsdagen den sista semesterveckan denna sommar tog jag tåget till Sundsvall och våldgästade lunchen med Sofia Mirjamsdotter, Fredrik Strömberg, Mikael Norrfors och Mattias. Utöver att prata om Media Markt kom vi in på utanförskap i såväl den riktiga som digitala världen. Städer som Sundsvall är för små för att alla de unga utanför normen ska kunna hitta likasinnade. I bästa fall kan man finna vänner i personer som har just utanförskapet gemensamt. När då Internet gjort sitt intåg i de svenska hemmen framställs det som något hemskt som drabbat ungdomarna. Nätet liksom mobiltelefoner är enligt kritikerna en kanal för att mobbning, våld och övergrepp. Att det samtidigt ger en betydande grupp unga möjlighet att komma i kontakt med andra personer som tänker vidare än fotbollar, mopeder och hårsprej är något som inte ens beaktas.
Den negativa aspekt av sociala nätverk på webben jag själv drabbats mest av känslomässigt är ett mönster man känner igen från skolvärldens mobbning. Att bli lämnad utanför, bli ignorerad och därmed känna sig än mer ensam än om man verkligen varit ensam utan några människor i närheten kan inte bara ske på skolgården, i skolkorridoren eller på väg hem. Som en kommunikationskanal fungerar även nätet bra för att förmedla just ingenting.
Att se någon vara logga in på någon av instant messaging-nätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta vara obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Tydligare blir det förstås på Twitter där man kan se att svar skickas till andra personer samtidigt som man själv lämnas utanför.
Se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till.
Även om jag försöker intala mig själv att det mest är motpartens förlust blir det svårt när det är personer jag tycker om och det blir uppenbart att det inte är ömsesidigt. Jag vet inte vilken liknelse man ska ha för sociala medier: megafon, smörjmedel för kommunikation eller något annat men mängden data som överförs mellan personer (antingen avsiktligt eller oavsiktligt) blir större och det är svårt att få kontroll över vilka signaler man sänder och vilka alla mottagarna är.
Och så finns det så många ställen att bli dissad på: Jaiku, Twitter, bloggar, Flickr, 43things, Plaxo, last.fm, LinkedIn, … – eller så kan jag aggregera alla dissningar på Friendfeed. Kanske är vägen ut tvärtom – att kunna filtrera alla dessa ställen. Om inte annat får man göra det mentalt – skriva av personerna som vänner i hjärnan.
Ibland kan jag undra om det till och med inte är bättre att bli regelrätt blockad, vilket jag blev av en person på Facebook som jag inte ens hade som kontakt. Det hade säkert fungerat utmärkt och man hade sluppit bli påmind om att man var ignorerad om det inte varit för att det gör sig påmint på lite märkliga sätt ibland. Kommentaren från personen som fanns på en gemensam vänts klotterplank syns ena dagen och borta den andra. Facebooks Event-del kan tala om att 33 personer OSA:t ”Maybe” men när man klickar för att se listan visas 32 personer (tills man skaffar ett andra konto och kan se den 33:e, blockande, personen). När faktumet att man aktivt blir blockerad av någon går upp för en är det förstås ännu värre känslomässigt än om man bara blir ignorerad.
Om nu mellanstadieskolorna ska agera teknikneutralt får de i likhet med att påtvinga eleverna att bjuda in alla klasskamrater till födelsedagskalas om de har med sig inbjudningskort till skolan även acceptera alla klasskamrater på sociala nätverk. För oss vuxna är det möjligt att problemet inte löses förrän DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing gör sin efterlängtade utvikning om digital etikett. För ärligt talat vet jag inte hur ska göra. Jag skulle kunna avstå från att logga in på Facebook, vilket jag gjorde någon vecka i november förra året, men det är också en kanal där jag har kontakt med vänner jag fortsatt vill ha kontakt med inklusive min närmaste familj. Samtidigt vill jag inte avsäga bekantskapen med de jag får uppfattningen av att ignorera mig med risk för att själv ge samma signaler till de som bara inte haft tid att hålla kontakten.
