Musikkonsumtion

· 510 ord · 3 minut(er) att läsa

Vår situation som musikkonsumenter blir mer pressad. Upphovsmännens rättigheter stärks och vår rätt att kopiera inköpt musik för eget bruk verkar inskränkas, i de fall skivorna är försedda med någon form av kopieringsskydd blir det förbjudet. Om jag köper en skiva måste jag nu vara klar över hur lyssningssituationerna kommer att bli; hemma vid en cd-spelare (om jag inte vill bära med mig en otymplig portabel cd-spelare).

Skivbolagen har även höjt priserna kraftigt på musik. De utnyttjar den ensamrätt upphovsrättslagstiftningen ger till att inte bara ersätta upphovsmännen utan också berika sig själva i mycket hög grad. En del skivbolag vill hävda att »piratkopiering« av musik ensamt ligger bakom prishöjningarna men det är under alla omständigheter bara en del av förklaringen. Ensamrätten till verket gör att naturlig konkurrens är satt ur spel.

Vill jag lyssna på musik som jag har ett nostalgiskt minne av kan jag inte nöja mig med en liknande låt ur samma genre. Nu har det även kommit utslag om plagiering av musik och låtarna i de fallen har varit snarlika men inte identiska eller nära identiska. Skall jag välja musik inte bara ur musikalisk synpunkt eller av modenyck utan också efter pris kan jag inte välja mellan flera snarlika produkter, låtarna lär skilja sig åt ganska mycket.

Man har valt från lagstiftarhåll att mer se till upphovsmannens (eller snarare de bolag denna har kontrakt med) intressen. Därför blir det både olagligt att kopiera samtidigt som man får betala straffskatt på media som man kan kopiera på. Denna kassettavgift föreslås höjas flera hundra procent. Som privatperson lär jag dock inte ha några möjligheter att få tillbaka denna avgift om jag använder cd-rom att lagra mina foton eller skriftliga alster på. Än mindre kan jag räkna med att få medel från Copyswede.

Ett sätt att konsumera musik är att lyssna på radio. Om min musiksmak inte överensstämmer med kanalens musikläggare, skivbolagens marknadsavdelning eller de kids som rings upp för att delge sin smak på, enbart nya, låtar (de två senare fallen gäller reklamradion) är jag körd. Jag vill inte höra Da Buzz för tredje gången på en timme. Återstår gör radions önskeprogram där jag i konkurrens med alla andra lyssnare kan önska någon av de fåtal låtar som spelas per dag.

Jag vill ha oinskränkt möjlighet att konsumera den musik jag köpt. Skivbolagen måste börja skilja på licensen för musiken och mediet. Jag vill att upphovsmännen till den musik jag lyssnar på ska få ersättning för sin a kostnader och en ekonomisk möjlighet att leva. Men jag vill ha en ekonomisk möjlighet att betala.

Jag vill inte betala 40 kronor för att ersätta filmbolagen för folk som kopierar usla Beckfilmer när jag ska kopiera min egen film jag gjort till dvd.

Att få marknaden att fungera ordentligt är nog omöjligt. Men det vore intressant om åtminstone stegen mångfaldning, marknadsföring och distribution kunde konkurrensutsättas. Då hade jag kanske kunnat välja att köpa Da Buzz (hemska tanke) från BMG, Universal, Sony eller Pelles skivbolag för fyra olika priser och kanske med fyra olika omslag (eller som mp3-filer på fyra olika webbplatser).