Brown, Dan: da Vincikoden

· 256 ord · 2 minut(er) att läsa

Eftersom det är nytt år kan man ju börja med något överambitiöst. Att försöka ta reda på alla böcker jag läst sedan 18 års ålder är nog omöjligt så jag får istället skriva ner alla böcker jag läser från och med nu. Hur jag ska göra med Stanislaw Lems »Memoarer funna i ett badkar« (översättning av Martin von Zweigbergk) som jag påbörjade förra året men som ännu inte är utläst vet jag inte riktigt.

Istället börjar jag med Dan Browns da Vincikoden (översättning av Ola Klingberg). Ja, det är först nu som jag fått den i mina händer. Det är en bra thriller på så sätt att jag ganska snabbt fastnar i den och inte kan lägga ifrån mig den. (Det tog dock en femtio sidor innan dess). Men på många sätt är den som de böcker med Tre deckare som jag läst för femton år sedan: usla personporträtt som man inte känner tillräckligt mycket för. Utöver den stereotypa skildringen av fransmän finns det, liksom i Tre deckare, en stereotyp skildring av en engelsman som lika gärna kunde ha varit den fiktiva Alfred Hitchcook-figuren i ungdomsböckerna.

Jag kan hålla med Yukio om att det är Umberto Eco man ska läsa om man vill läsa om symbolik. När Brown skriver om det känns det ofta bara påklistrat. Det som Brown lyckas bättre med är att få mig som läsare att inte tröttna trots att man ibland storknar på innehållet.

Bättre än en eurothriller med Matt Damon. Det lästa exemplaret var det jag gav min mamma i julklapp.