Ytterligare en reflektion vad gäller händelserna efter Jaikuinlägg 27606366 är hur två tjänster som Jaiku och Bambuser vävs ihop genom hur användarna brukar dem, inte genom att tjänsterna integrerat sig själva eller använder några speciella API-er (även om Bambuser använder sig av Jaikus API för att skicka meddelande om när en livefeed börjar).
När man skapar tjänster för sociala medier (ja, digitala tjänster över huvud taget) så bör man fundera på hur de ska verka i ett sammanhang med konkurrerande tjänster. Självklart vill man vara leverantören av alla funktioner själv men om man istället accepterar faktum att man inte kan förutse hur användarna kommer att använda tjänsten och istället utforma tjänsten till att göra det den gör så enkelt, bra och strömlinjeformat som möjligt, gärna med öppna API-er som tillåter integration mot andra tjänster (även sådana man inte ens kunnat tänka på själv).
För ungefär en timme sedan inträffade den starkaste medieupplevelse jag haft på ett bra tag. Herr PRfekt, Mattias Östmar, skickar ett inlägg på Jaiku
Det sitter en mkt snygg tjej själv vid ett bord mittemot mig. Hon läser en tidning och dricker ett glas rött. Hmm… Behöver hon sällskap?
Vilket följs av livebilder på Bambuser av tjejen i fråga.
Det tar inte fart på riktigt förrän diskussionerna i kommentarerna till Jaikuinlägget leder till att Mattias tar kontakt med henne. Detta sker också live på Bambuser. Det är bara henne man ser men det gör bara att mystiken tätnar och i kommentarerna spekuleras det i hennes kroppsspråk.
Finalen blir dramatisk: hon tittar mot kameran och precis i det ögonblicket bryts videoströmmen.
Efter några gastkramande minuter kommer ett besked om vad som händer: Det blev bio tillsammans! ;-)
Till slut visar det sig inte finnas någon biljett kvar för honom men ett telefonnummer blev utbytt.
Spontaniteten, direktheten, interaktiviteten gör det här till något alldeles extra. Inget som någon av de etablerade medierna skulle kunna göra med en drös av pengar.
Idag är det 28 februari men för ovanlighets skull så är det inte den sista dagen i februari. I morgon kommer den där extra dagen. Det känns fortfarande ovant att kalla den 29 februari för skottdag (även om det är mer logiskt att den ligger där än den 24.) Jag räknar inte med att det inkommer några frierier till mig under det kommande dygnet (en tradition med stora frågetecken just när det gäller om det är en tradition).
När jag kikade bland förra årets inlägg så fann jag att jag censurerat mig själv. Jag har ingen aning om vad jag skrev då eller om jag har det sparat någonstans.
Även utan frierier så kommer 29 februari att föra med sig några positiva effekter: jag hinner förhoppningsvis logga in på Internetbanken och mata in räkningar och jag hinner köpa ett månadskort innan avgiftshöjningen. Eftersom jag är van vid högre priser på månadskort från Östergötland så tycker jag inte att priset är alltför farligt men en höjning på över tio procent på en gång är väl saftig.
Ett inlägg på Jaiku om begränsning av mängden e-post på företag visar att dumheterna fortgår bland företag. Det talas allt mer om den osynliga webben eller djupa webben. Mycket är information som finns på intranät eller som kräver en sökning på den aktuella webbplatsen för att uppenbara sig. På samma sätt vill jag hävda att e-postarkivet är outnyttjad resurs för företagen som innehåller mer matnyttig information än den senaste uppsättningen Powerpoint-dokument.
I inlägget från förra året tog jag upp några exempel där ett katalogföretag på webben skulle kunna dra nytta av information i mejl. Det är inte svårt att finna motsvarande områden för andra typer av företag.
Det krävs inget magiskt för att kunna börja använda den information som ligger i gömmorna, det finns färdigt att köpa (och stöder även sökning av e-post).
Nu sträcker sig förstås den dolda informationen i företags nätverk längre än bara e-posten. Man får lätt känslan att den enda statistiken som tas fram och framför allt används i affärsbeslut handlar om antingen direkta ekonomiska transaktioner (som t.ex. försäljningssiffror) eller marknadsundersökningar. Hur mycket information finns det inte som skulle kunna användas för att effektivisera nuvarande arbete, finna nya områden att utveckla produkter och tjänster inom eller helt enkelt hålla reda på när de anställda fyller år.
