För två och en halv månad sedan genomförde SR sin kampanj för webbradio, som bland annat innebar att rama in Aftonbladet.se. I högerkanten visades efter en stund en bild på en radio specialdesignad för en av SR:s webbradiostationer. I en genomgång av några av Forsman & Bodenfors’ (Flash-varning!) senaste projekt visade CAP & Design bilder på de olika radioapparaterna (finns även på F&B:s webbplats) och skrev att de uppskattades mycket av personalen på SR.
Men var är de nu? De skulle fungera som ett bra alternativ till den nuvarande webbradiospelaren som med sina fula skuggor, färgval och 3D-effekter varken kan kallas avskalad eller snygg. Den är inte ens tillräckligt enhetlig mellan kanalerna ändå och inte verkar den följa SR:s grafiska profil särskilt väl.
Särskilt bra skulle de här radioapparaterna passa i widgets, vilket jag efterlyst innan.
DR är fortfarande långt före, både med sin DR Desktop med tillgång till nyheter och alla nätradiostationer i ett program och vad gäller utbudet av nätradiostationer . De har en större bredd vad gäller musikgenrer och har fler kanaler med icke-musik. Här finns t.ex. något så självklart som en kanal med enbart nyheter (finns hos NRK också), dessutom finns separata kanaler för kulturprogram och litteratur.
Jag läste idag senaste numret av Pressens Tidning (nr 18/2005) där man skrivit om panelen om upphovsrätt på Bloggforum (den aktuella artikeln finns inte på nätet). En panel där jag, liksom Kal, saknade någon som företrädde någon motsatt sida och någon som hade lite mer erfarenhet av upphovsrätt.
För några veckor sedan skrev jag om teckensnittshuset Fountain och tystnaden på deras e-postlista. Den upphörde nyss, då det låg ett mail överst i högen på GMail (och en av få gånger jag får se annonser i GMail).
Nyheterna är: en pixel-skript-kombo, en komplett familj vid namn Lisboa, ett korsstygnsinspirerat teckensnitt, »Incognito – inspirerat av gamla kartor« samt en bok med typsnittsprov med texter från spam. Den senare är utgiven på Bruhn förlag som också släppt barnboken »Prickigkorvmackatjuven« av Lotta Bruhn.
Eftersom Mats Andersson utmanat mig att skriva en egen sammanfattning, kommer en här alltför lång sådan. Jag har delat upp den i flera inlägg (jag har visserligen bara skrivt detta första än) och här är del ett.
Låt mig först konstatera ett faktum: allmänna kommunikationer på lördagar är ett skämt. Antalet tågavgångar är litet och den första/sista avgången är alltför sen/tidig. Så det blev att åka buss mellan Norrköping och Stockholm. I vanliga fall brukar jag vara ute i alltför god tid när jag har något att passa men denna morgon var jag alltför mycket av en tidsoptimism. På en sträcka som jag beräknade skulle ta 40 minuter att tillryggalägga gav jag mig själv 40 minuter, jag vet inte varför men det var nog för att jag helst inte vill gå upp klockan tjugo över fem på morgonen. Under dessa 40 minuter skulle jag dessutom ta ut pengar för att kunna betala bussbiljetten. Nåväl, jag hamnade till slut på bussen och kunde konstatera att antalet medresenärer var ganska litet. I vanliga fall är det ett rent helvete att åka fullsatta långfärdsbussar men med få resenärer är det åtminstone uthärdligt. Jag funderade en kort stund på om Swebus Express inte borde ta ut högre avgifter under lågtrafik av just detta skäl innan jag somnade.
Jag vaknade till tre gånger under färden: en gång vid bussterminalen i Nyköping där jag kort konstaterade att det låg snö på marken, en gång vid Södertälje Syd där jag än en gång förundrades över Scanias märkliga företagsby (fd. outletområdet Festival Park) och ett uppvaknande i Björktunneln (som saknar ordentlig dokumentation i åtminstone den Google-bevakade delen av webben). Framme vid Cityterminalen hade jag en femtio minuter att fördriva innan lokalerna på JMK öppnade varför jag såg till att ta mig någorlunda långsamt dit genom att följa vattenlinjen för att få sol större delen av vägen dit. När jag kom fram hade klockan ännu inte hunnit slå nio så jag stod tillsammans med Erik Stattin och Stefan Geens och huttrade i kanske tio minuter samtidigt som de försökte identifiera varje person som närmade sig i fjärran som Mark Comerford (hade han nu sett ut som bilden på hemsidan hade det varit en smal sak att konstatera att ingen av dem var Mark) innan dörren öppnade sig av sig själv vid nio.
Ur ett berg av tidningsrester (varav ett visade Erik på bild) lyckades Erik plocka fram ett antal stolar och bord. Vid ett av borden infann sig efter en kvart eller så Mats Andersson och Håkan Kjellerstrand. Exakt vad vi pratade om minns jag inte riktigt, jag hade nog inte vaknat riktigt än och jag såg noga till att inte sätta mig i risk om att jag skulle somna.
Heter det »giff« eller »jiff«? Ska man tro The GIF pronunciation page som bland annat citerar skaparen av GIF-formatet uttalas det »jif«. I den av Derek Powazek initierade undersökningen tycker de flesta att det ska uttalas »gif«.
Sedan finns det, förstås, helt andra sätt att uttala ordet.
En av Lisa Förare Winbladhs slutsatser efter att ha bevistat Bloggforum är att »fel stil hindrar effektiv kommunikation«. Min mest känslomässigt starka slutsats är att jag vill börja blogga.
Jag minns inte vem jag pratade med om att hålla sig till ett ämne på sin blogg men jag vet att jag pratade med Håkan Kjellerstrand och Jenny Isaksson om det dåliga samvete man ibland kan känna för att man inte aktivt tar ställning på bloggen trots att man verkligen tycker att något är fel. Liksom Håkan har jag som princip att inte ta politisk ställning på bloggen, även om den i mitt fall inte är aktivt uttalad och jag någon enstaka gång kanske frångått det litet.
Ibland kan jag känna att jag vill skriva mer om vad jag tycker och känner även om andra saker. Jag har skrivit anonymt en del i två andra bloggar, men jag har ett problem: jag har svårt att variera min språkliga stil och det avslöjas av Håkan Kjellerstrands Blog Identification (som presenteras i Bloggidentifiering (Blog Identification)). Obönhörligt hamnar Månhus beta överst om man kör verktyget på någon av de två bloggarna.
Jag pratade en del med Stefan Rimm (och någon mer som jag aldrig fick namnet på) om att med val av språk välja en publik. Jag instämmer i att jag nog ska fortsätta skriva på svenska eftersom jag behärskar det betydligt bättre än något annat språk, men samtidigt vill jag vara mer aktiv i min användning av engelskan.
Och, kom jag fram till efter att fått höra att Andie Nordgren betar av bloggar genom att enbart läsa rubrikerna, kanske kan jag skriva en blogg med rubriker som faktiskt sammanfattar den viktigaste nyheten inlägget. Fast någon sådan ändring har jag svårt att se på den här bloggen, en inställning som Jon Åslund tog upp när han försökte minnas vad han läst på min blogg.
Än så länge har jag lyckats ganska bra med att inte hamna på bild efter gårdagens evenemang. Min nacke går att se på Fredrik Wallners bild från Moz Hussains föredrag och även på Chadies bild går det att se min nacke (Man kan även skymta min ryggsäck av märket Helly Hansen inköpt på Boo.com!)
Uppdatering: Jag syns lite bättre på Jyri Engeströms mobiltelefonbild som Henrik tipsar om.
Jag försökte köpa boken Freakonomics (finns i bokform hos bl.a. Adlibris 
) på Audible men tji fick jag:
ALERT: Audible.com is not authorized to sell this title to your geographic location.
Blä! Jag hatar diskriminering av regioner, speciellt för produkter som bara består av en digital fil. Ett skönt steg är att HD-DVD ser ut att bli fritt från regionskodning.
Visst, det är en vacker tanke att kunna erbjuda filmer och böcker billigare i U-länder men när det gäller Internet rör det sig om en stor ekonomi. Jag kan välja att köpa pappersvarianten av boken från USA, Storbritannien, Tyskland eller Sverige. Ja, till och med ljudboken i CD-format från USA till ett pris som är lägre än Audibles (frakten oräknad) men vill man ha den direkt till datorn är jag hänvisad någon annanstans. Exakt var eller ens om det finns får jag inte reda på, inte från Harper Collins eller någon annan.
Uppdatering: Jag såg förresten att en svensk översättning av Freakonomics (dock med samma titel och en ny undertitel »Det moderna livets gåtor«) är på gång till april 2006.
EMI har ju varit i konflikt med Apple om priserna i iTunes, skivbolaget vill inte släppa sina låtar allt för billigt. Denna konflikt ska bland annat ha lett till iTunes inte är ifråga när EMI släpper John Lennons låtar fritt om någon månad.
Nu säger EMI att de tror att iTunes prismodell, med ett pris för all musik, är på väg bort någon gång nästa år. (via Slashdot)
Nuvarande prismodell har fördelen att den är enkel att förstå för oss konsumenter, man vet från ögonblicket man tänker tanken att utöka samlingen med en låt eller ett album vad det kommer att kosta. Men det hindrar bolagens möjligheter att kräma ut så mycket som möjligt för den senaste musiken, vilket kanske är en bra idé om man snabbt vill få tillbaka pengarna för de kostnader man haft för inspelning och marknadsföring när det rör sig om kortlivade artister/album.
För musik där efterfrågan är mer jämnt fördelad över tiden (eller där det åtminstone fortfarande finns efterfrågan att tala om efter ett decennium) får man in pengar under en längre tid. Har man väl börjat med differentierade priser kan man se fler effekter: Nirvana-album från tidigt 1990-tal är dyrare än Klasse Möllbergs album från samma tid just därför att de kan ta ut högre pris (helt okej i och för sig).
Andra mer diskutabla effekter man kan tänka sig är att skivbolagen på konstgjord väg begränsar tillgången på gamla album/låtar, trots att det inte längre handlar om fysiska exemplar, för att på så sätt höja priserna. Redan idag erbjuder iTunes exklusiva bonuslåtar om man beställer i förväg, ett exempel i fysiska världen är tecknade klassiker som säljs under begränsad tid på Disney DVD.
Uppdatering 18.01: Joel Spolsky tar upp samma nyhet i sin nya artikel Price as Signal.
