Trots att jag själv jobbar med webbutveckling dagligen så är jag lite besvärad till hur webbläsare används till lite allt möjligt. När jag letar efter färdiga open-source-lösningar för digital signage (ung. skyltsystem) så är de två första jag hittar Xibo och Concerto. Båda har ett webbaserat administrationsgränssnitt och det kan man väl möjligtvis acceptera. Det är lite krångligt att redigera men exakt hur det ser ut är ju inte hela världen – fördelen att man kan redigera från olika ställen väger upp.

Så står då Lelle Modig återigen hukandes framför en skara barn på morgonen och hjälper till att sprida deras sprudlande glädje ut i landet. Jag fastnar dock för en annan detalj när man ser konstellationen av barn. Det lyser om pojken i mitten. Han tar plats både fysiskt och i samtalet och är flankerad av mer tystlåtna och fundersamma flickor och pojkar. Jag kan inte låta bli att fundera på allt han kommer få gratis om det är en avsaknad av rädsla som kommer hålla i sig.

Tanken på att bli äldre är nog den allra värsta. Nej, det handlar inte om att jag då inte längre är ung och desperat försöker bota det med fallskärmshoppning och Harley Davidson. Jag pratar om rädslan att att vara gammal och lämnad ensam utan några sociala sammanhang andra än när man råkar dela buss eller handla i samma butik som andra människor. När man ensam får stå ut med tristessen, klara krämpor eller möta rädslan för döden.

Direkt när jag såg Luis von Ahns presentation från TEDxCMU kände jag att tjänsten Duolingo var något jag ville prova på. Längtan har sedan dess varit lika stark som den efter Google Wave för ett par år sedan. Det som lockar med Duolingo är just kombinationen av allmännytta och egennytta. Inte sällan fastnar jag med att bidra till olika nätprojekt med att lämna information i timtals, om det så är susning.

Att Earth Hour inte har någon större effekt på elförbrukningen direkt har ju redan retts ut. Istället handlar det mer om en symbolhandling och en rad företag är inte sena med att vara med för att visa på sitt engagemang. Ett av dessa företag är byggföretaget PEAB som i förväg gick ut och meddelade att man med undantag av byggarbetsplatsen kring Stockholmsarenan (där helgarbete pågår) skulle uppmana att släcka på alla sina arbetsplatser.

Igår satt jag där. Jag lade till no-reply som avsändare i en e-postmall. Självklart gick det inte att göra utan samtidigt tycka illa om mig själv. Jag övertalade mig själv att det var det minst onda av två onda ting. Det andra hade varit att låtit defaultavsändaren vara kvar och då hade en stackars sysadmin fått sin mejlbox fylld av mejl från personer som han inte kunnat hjälpa ändå. Ropen om död åt no-reply-adresser hörs igen.

Jag berättade för att trygga dess fortsatta existens. Det är förstås en högst hypotetisk existens men någonstans inom mig finns en, kanske naiv, förhoppning om att bara tanken på en kärlek och ett barn skulle göra det mer verkligt. Akten att uttala min längtan hoppas jag gör det än mer verkligt. Inte så att presumptiva partners ska kasta sig om halsen på mig, utan mer som att idrottsmäns tal om målbild, som jag tidigare mest sett som substanslöst och larvigt, faktiskt skulle gör mig mer benägen att arbeta mot målet även omedvetet.

Man föds. Man lär sig gå utan att ha lärt sig krypa. Man börjar skolan. Man blir kär. Man blir inte dumpad eftersom man aldrig blivit ihop eller ens frågat chans. Man blir inte kär igen eftersom man fortfarande har outtalad kärlek till den första. Man mobbas. Man har ångest inför varje idrottslektion. Man blir beskylld för att inte ha lämnat tillbaka en lånebok. Man blir kär igen. Man flyttar femtio mil.

Häromdagen publicerades en 186-sidig rapport från Göteborgs universitet och Smittskyddsinstitutet med titeln UngKAB09 - Kunskap, attityder och sexuella handlingar bland unga. Rapporten baserar sig på en undersökning bland personer i åldrarna 15–29 i december 2009. Då var jag själv i det åldersspannet (men svarade inte på enkäten). Inte helt oväntat så finns det problem att få till statistikt säkerställda resultat vid en enkät av den här typen. Kanske är det för att rapporten är en beställning från Enheten för hivprevention och författarna till stor del koncentrerar sig just på smittspridning (även om man i förordet säger sig tala allmänt om sexuell hälsa) eller så anses gruppen icke sexuellt aktiva vara för liten, men oavsett så är det bara i förbigående som det tas upp i rapporten.

När man så många gånger under skoltiden härdat ut med tanken att det bara är en tillfällig plåga och att utsattheten tids nog ska försvinna skulle man tro att en tillvaro utan uppenbara plågoandar, utan det omedelbara utanförskapet i skolmiljön, och med ett givande jobb och bosatt på en ort där inskränktheten inte gör sig lika starkt påmind, skulle vara njutbar och värd mödan. Man skulle kunna bortförklara det som en jakt på lycka där man aldrig når målet.